Page 56 - VEM ÄR DIN MAMMA

sak än att bara vilja ta ansvar i största allmänhet, så den gången vart det inget. Idag är reglerna något mindre fyrkantiga och nattvandrarna fler. Inte sällan mammor.
Några år senare var jag på plats igen i samma sal i Fröslunda och hörde berättelser om den ofta helt outhärdliga väg många fått gå för att komma till Sverige. Det var en väldigt tung kunskap att ta in. Men en sak var klar. De hade lärt sig konsten att bära barn på axlarna – länge.
Ytterligare en tid senare träffade jag en familj som gjort just detta och vi blev vänner, fast vi knappt kunde prata med varandra från början. Det var bara en märklig sorts personkemi. Men vid ett särskilt tillfälle när en tolk var på plats märkte jag att de passade på tillfället att berätta saker, som att de burit sina barn på axlarna, många dagar i sträck. Utan att reflektera över om det var jobbigt. För vad var alternativet? De hade ett helt annat perspektiv på vad jobbigt var för något. Jag fick en ingivelse och testade hemma med mitt eget, lite yngre och lättare barn och orkade knappt till busshållplatsen. Det var en redig packning. Tänk sen att man har lite annan packning också. Som sina viktigaste minnen, betyg kanske. Och att ge upp betyder att dö. Eller lämna barnet att dö. Då orkar man nog en bit till. Kanske hela vägen till Fröslunda.
Till slut fick min familj – för det hade de blivit uppehållstillstånd. Ett år i limbo var över och de skulle efterhand bli svenskar. Man riktigt såg hur en osynlig men betydligt svårare tyngd av oro lyfts från deras axlar. Det var läge för ett Stock- holmsbesök, tyckte jag. Sagt och gjort. Jag före- visade riksdagen, kungliga slottet, djurgårdsfärjan och Nordiska museet med Gustav Vasa i jätte- format. En dos gedigen svenskhet som fick mitt eget barn att krokna fullständigt. Hon blev buren på ett par blivande svenska axlar i snålblåst ända till Centralen, en sträcka som var ren och skär småpotatis. Snålblåsten var också småpotatis. Liksom det mesta andra, har jag senare förstått.
Det var de två minnena som kom för mig när
jag såg Astrids skulptur. Kvinnan i blått med sin drottninglika hållning på trygghetsmötet, föräld- rarna som bar sina barn hela vägen till trygghe- ten. De smälter samman i hennes mamma.
Många av de vi ser i Fröslunda har burit sina barn på samma sätt, eller på andra. Här för- vandlas de till studenter, praktikanter, klienter, patienter. Inte sällan idiotförklarade. På sikt blir de istället arbetskamrater, familjemedlemmar, yrkespersoner . Men den gången var de något annat. Några bar, andra åkte i förväg för att bana väg. Som när min vän Fatimas mamma
sa till henne ”alla dörrar kommer att öppnas för dig”. Och när dottern klev ut på flygplatsen gjorde de mycket riktigt just det. Dörrarna öpp- nades. Eller, som när en annan flickas mormor sa ”om din dröm inte skrämmer dig, är den inte stor nog”. Sådana mammor och pappor, som lyfter sina barn.
Mamman med sitt lugna ansiktsuttryck och sitt balansnummer av väskor, ugnar och annat som Astrid formade efter sin tid i Fröslunda lik- nar också ett träpussel där man kan välja bland olika delar och sätta ihop till en hel människa. Fötter och smalben som en del, lår upp till midjan nästa, överkropp med armar en, huvudet upp till pannan nästa och sist en anslående hu- vudbonad. Eller ett barn. Och så ser vi också ut.
Vi pusslar ihop oss av bitar och vår identitet är inte så enhetlig, den är gjord av delar som kan streta åt olika håll och behöva balanseras. Tyng- den av ett ansvar för någon eller något annat än sig själv får bitarna att hitta sina platser, utan att helt gå förlorade. På det sättet är mamman
i Fröslunda något helt annat än de madonnor och armlösa nakna damer som pryder många småstadstorg. Hon är flerdimensionell. Hon har fler namn än bara mamma.
56