Konst förändrar inte världen.

Den förändrar människor. När Astrid Göransson ger sig in i Augusta Strömbergs universum är det med viss bävan inför denna omvälvande kraft. För bilder, särskilt bilder av människor, är riskabla – något vi nu lite yrvaket börjat inse på nytt i takt med de sociala mediernas spridning. Men i konsten är det ingen nyhet. Ett omsorgsfullt porträtt skänker människan värdighet, gör henne synlig inför världen. Men bilden kan också avslöja hemligheter som blir förödande.

För konstnären är denna makt en gåva som förpliktigar. Augusta Strömberg tillbringade femtio år av sitt liv på institution, utan att brytas ner mentalt av isoleringen. Tvärtom: enligt läkarjournalerna rörde hon sig stolt och högrest bland sina kuvade, ”hopsjunkna” medpatienter. Övertygad om sina konstnärliga förmågor såg hon sig som utvald, kallad att vittna bland sina medmänniskor om en möjlig, bättre värld. Om sina målningar talade hon, heter det, ”med förkärlek” som ”mästerstycken”.

Hos Astrid Göransson är konstens kraft istället något som manar till ödmjukhet. Jag tänker mig att det som inte minst har lockat och fascinerat i mötet med Augusta Strömbergs bilder är just denna radikala kontrast i synen på den egna konstnärsrollen. Astrid Göransson arbetar inkluderande, i nära dialog med dem hon engagerar i sina konstnärliga projekt. Det är uppslukande processer, med en avlyssnande metod som i de flesta avseenden står i djup motsats till den messianska, mediala konstnärsmyt Augusta Strömberg byggde sitt egensinniga bildskapande på.

Och ändå inte. För i grund och botten delar de trots allt en syn på konstnärens uppgift som förmedlare av oanade, förbisedda mysterier. När Astrid Göransson knackar dörr i Molkom och ber folk visa sina onödigaste ägodelar, eller när hon i Karlshamn arrangerar en omröstning om vem som ska bli bostadsområdets galjonsfigur, lyfter hon fram det unika och oersättliga i det till synes alldagliga och utbytbara. Av det anspråkslösa blir något ovärderligt, konst – liksom när Augusta Strömberg i sin till synes enahanda institutionsvardag tycker sig stå vid ”Skapelsens urmorgon”. Det finns i själva verket inget enahanda, inget vanligt. Varje människa är en skulptur och varje ansikte är upplyst. Allt är ovanligt och enastående, beroende på vem som ser, och hur.

Astrid Göranssons porträtt tar på så vis, kan man säga, vid där Augusta Strömbergs slutar. Eller om det är tvärtom: Göranssons intensiva lerbyster och Strömbergs strama målningar är inte varandras förebilder eller kommentarer. De väcker varandra, sätter varandra i rörelse. Laddningen, intensiteten är gemensam, även om den riktar sig åt skilda håll, med skilda syften.

Kanske handlar alltihop egentligen om ett sätt att göra världen meningsfull och sammanhängande. Att mitt i allt ofrånkomligt lidande, all omänsklig isolering, all dumhet och tristess insistera på konstens kraft som helande, befriande och därmed – ja, just det: något som ändå på sätt och vis förändrar världen.

En människa i taget.

Dan Jönsson
författare och kritiker