AUGUSTA STRÖMBERG
Augusta Strömberg föds i Skuttunge utanför Uppsala år 1866, som det nionde barnet av tio till föräldrarna Johan Ersson och Johanna Fredrika Mattsdotter. Hon anses ha läshuvud, men familjens knappa inkomster tillåter inte att hon studerar vidare efter folkskolan. Augusta Strömberg får ta tjänst som piga i hemtrakten, men där blir hon inte verksam särskilt länge. Drivkraften att skapa och förverkliga sig som konstnär är så stor att den tar henne vidare, till Stockholm med sikte på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) och sedan så långt bort som till New York. Där startar hon en affärsverksamhet för fotografi och porträttmålning, men uppdragen uteblir och strax efter affärens upphörande känner hon sig alltmer förföljd. Hon tycker sig utsatt för en andlig strid av den underminerade kristendomen och hennes tillvaro havererar. Hon förs då hem till Sverige, till föräldrahemmet i Skuttunge, men hon är så sjuk att det i längden visar sig ohållbart att hon vistas hemmavid. Fattigvården gör en anmälan och ett år efter hemkomsten från USA, år 1900, kommer två sjukvaktare för att hämta Augusta Strömberg till Upsala Hospital och Asyl. I inskrivningsjournalen nedtecknas att hennes sjukdomsorsak är felslagna förhoppningar.

Augusta Strömberg kommer senare att diagnostiseras med schizofreni och vara intagen resten av sitt liv på sinnessjukhus. Hennes vanföreställningar är religiösa och megalomana. Hon är den av Gud bestämda Solkvinnan, enligt Uppenbarelseboken, och hennes uppgift är att återställa den sanna och rena religionen. Hon utger sig även för att vara Kristus och när en av läkarna lite märkligt invänder att hon som kvinna inte kan vara identisk med Kristus, eftersom han är man, ger hon genast svar på tal: ”Hon uppgår både som man och kvinna, emedan hon skall fullgöra både en mans och en kvinnas gärningar”. Det är som om sjukdomens verkningar i vissa fall förmår stärka henne, åtminstone i föreställningen om det gudomliga i hennes väsen, precis som det konstnärliga utövandet stärker. Hon omtalar sina tavlor som mästerstycken.

I denna utställning visas ett urval av Augusta Strömbergs bevarade verk från 1900-talets tre första decennier. Det är en tid då psykiatrin har nära samröre med den rashygieniska rörelsen. Frey Svenson, chef för Upsala Hospital och Asyl, och även professor i psykiatri, är med om att bilda Svenska sällskapet för rashygien 1909 och samma år utkommer den andra upplagan av hans bok Själslivets hygien. Att Augusta Strömberg inte har samma syn på själen som professorn är otvetydigt. För henne är det själsliga något mer än bara biologi.
”Tyst nu och hör på”, så säger hon. Hon vill vända på ordningen. Det är inte läkarna som ska bestämma vad en människa är och hon reducerar dem till vad patienterna oriktigt reduceras till när deras ansikten och skallform utförligt beskrivs i sjukjournalerna – till deras kroppsliga egenskaper. ”De är bara enkla kroppar i karlhus.”
Inte sällan karakteriseras Augusta Strömbergs konst som stereotypisk i läkarnas journalanteckningar. I konsten manifesteras sjukdomen, men att benämna den för sjukdomskonst vore att förminska den. Då står man blind inför så många andra dimensioner. Det stereotypiska uttrycket kan också härröras till den rika ikonkonsten och det är inte osannolikt att Augusta Strömberg inspirerades av den. För visst är väl självporträttet, där hon håller en airbrush i sin vänstra hand, en form av Kristusikon? Frontalt avbildad ser hon rakt på oss med genomträngande blick. Hon är den varande och närvarande, så levande att Augusta Strömberg har skäl för sitt påstående att hon kan framställa en människa att hon lever.

Thérèse Toudert
arkivarie vid Medicinhistoriska museet

JAG KAN FRAMSTÄLLA EN MÄNNISKA, ATT HON LEVER
Ett visuellt samtal med Agusta Strömberg. En installation som består av fyra animationer på 16 mm film, fyrtio stengodsskulpturer, en solkattsmaskin, torkade smultron och en sten. Hugsvala i Solkvinnan, performance på vernissagen av Ellen Freed och Jasper May Jinx