POTATISÄTARNA Tillsammans med Sigrid Holmwood och Unni Britta Kangas 13 juni - 24 augusti 2025
|
Sången från Pannrummet Mors stora hand svepte sakta över hela bordet med trasan och bordsskivan blev som ett stort blankt mörkbrunt fält. Jag satte mej och drog ut lådan. Där låg min sax och mina två pappersdockor. Jag stoppade ner K och K i min förklädsficka på magen. I trädgården var det dimmigt efter regnet. Gräset var alldeles blött. Vi stannade vid den lilla vita grensoffan, den var så bra att leka på. Nu är den en bergochdalbana på Tivoli i Köpenhamn. Kerstin och Katja skrattade och skrek när de kastades runt i banan. Som det killade i våra magar, ja i min också, jag är ju längst fram och kör. Usch, nu kräkte Kerstin limegrönt och Katja kräker ljusgult. En bit bort lyste rutan med sallad gröngrönt. Jag plockade stora blad, ett här och ett där. En liten hög blev det. Några till behövdes. Ett stort blad. Jag bröt av det och där, under bladet, låg någon. Randig i limegrönt och ljusgult och på sidorna, i det svarta, prickar på rad i orange. Den vecklade ut sej och började sakta krypa på min hand och upp längs min underarm. -Så otroligt grann du är. Vem är du? Jag sprang genom trädgården mot huset och pannrummet där Mor hängde upp trasor. -Mor titta! Se vad jag hittade bland salladen. -Lägg den i en ask och vänta så kommer den rätt som det är förvandlas till det vackraste vi sett, världens vackraste! När jag tittade till larven fanns den inte där. Bara lite skrumpna salladsblad och en underlig hård brun grej som satt fast i askens vägg. Vad hittar man på när man väntar på en hård och lite äcklig puppa som ska bli världens vackraste men som mest liknar en lort. Efter säkert halva sommarn, jag hade faktiskt glömt min puppa, hjälper jag Mor i pannrummet att putsa allas skor, vi ska ju på begravning. -Oj, här ligger ju din ask! Mor är också nyfiken, märker jag. Jag öppnar locket, lite lite. Innan jag hinner blinka kommer nått stort grått och flyger rakt mot oss, girar och flyger ut genom halvdörren, fladdrar snabbt upp över taket och försvinner. Jag hann inte se den alls och inte Mor heller.
RÅ UMBRA, VA DET AV JORD? På gården Nyhem låg köket vägg i vägg med Pannrummet. Köksväggen som vätte mot pannrummet var alltid varm, det var skönt att luta sig mot den. Målad från golv till tak med matt mörkgrön färg. Högt upp skrev de upp vad som fattades, vad som skulle inhandlas vid nästa tur till Mohlins Lanthandel i Kvidinge. Turen till affären skedde inte så ofta, det mesta fanns faktiskt redan här hemma. Kött, mjölk och ägg fick vi av djuren och vi odlade grönsaker. Vi var många som hjälptes åt med arbetet. Ja, inte jag precis, jag gömde mej för att slippa. Ville inte synas för då fanns det alltid någon som hade en liten bra syssla till mig. Pannrummet, ett bra ställe. Pannrummet, en passage, ett mellanrum mellan ute och inne. Alla gick där igenom. De såg inte mej. Jag såg dem. Var inte lampan tänd kunde jag lukta vem som gick förbi. Föreställde mig vart de var på väg. Stallet – frysboxen – åkern – maskinverkstan och nån enstaka gång till lantbruksutställningen ELMIA. Jag känner igen lukterna, nu är de här.
IDENTISK MED SIN ANLEDNING
______________________________________________________________________
..nästan som en i familjen - Jag var intresserad av om det kunde uppenbara sig något nytt, något jag inte visste om men anade, när jag försökte rita det. -Flickan ska vara lika stor som jag, därför var det viktigt med skala 1:1. Ibland byter vi plats. Hon blir mej och jag henne, i snickarbyxor. Vi samarbetar där i köket, det unga hembiträdet och den unga konststudenten. -Kan en ko förvandlas till huvudstaden Stockholm och därefter till AGA-spisen som i sin tur förvandlas till Operan – UTAN KLIPP? -När jag läste hennes brev fick jag en känsla av att det stod mycket mellan raderna. -Jag har inget manus, jag bara tecknar och tecknar, försöker få det svart för att sedan kunna sudda fram det vita. -Det svarta kolberget längs med golvet bara växer och växer. -Jag bär även med mej hennes vuxna tillbakablick på sitt arbete som jungfru, att hon helt och hållet fanns där för att tjäna andra, inte fanns till för sin egen skull. -Jag låter henne vara ansiktslös filmen igenom men på slutet tecknar hon själv sitt ansikte, hon blir någon genom att hon gestaltar. Samma gäller för mej. Jag ritar och ritar och suddar fram, om och om igen.
Homesick Blues -Här står jag, på grusvägen och kastar brev efter brev precis som B. D. gör med sina ord i videon till Subterranean Homesick Blues från 1965. Jag kastar orden från Mors och mina berättelser medan kameran tittar på och solen går upp. En ung kvinna läser ur breven som om det var hon som skrivit dem.
Statister -När jag tecknade animationen ”...nästan som en i familjen” så tog jag paus från det mörka och platta, steg ut i ljuset och täljde.
A. J. -Jag var helt tagen av att hon, utan att se, kunde förvandla två långa förklädsband till en vacker rosett bak på ryggen
N_I_G_A -Jag kan rita precis vad jag vill! Bara följa med, ingen behöver fatta, inte ens jag själv. Kolet hittar! Jag ritar henne från topp till tå, en kameraåkning.
K_N_Y_T_A -Ingenting är bara vad man tror det är – den enklaste vardagshandling ska upphöjas till en märkvärdig rit och det högstämda måste ställas på huvudet.
"just en sådan flicka vill vi ha som vi kan ha för oss själva, som vi kan lita på, som vi kan beskydda och bevara och som är intresserad av sitt arbete" -I ett av sina brev citerar min Mor sin arbetsgivare, operasångare Stiebel.
|
