PROVINSIALLÄKAREN OCH ÖVERLEVARNA
2025-2026, 9 målningar, äggoljetempera på pannå, varierande storlek

Som den gången i köket på Nyhem. En mycket varm sommar i början av sextiotalet. Provinsialläkaren, Mor och jag satt bänkade vid köksbordet och väntade på min bror Göran. Mor serverar provinsial-läkaren kaffe och jag får dricka gul saft. Det luktar gott med kaffe jag sniffar ner i mors mugg och får samtidigt syn på mitt ansikte i brunt och silver. Provinsialläkaren är rödbrusig och slätrakad som alltid. Håret håller sin sidbena på plats med hjälp av generöst med brylcreem, han doftar barberare. Arbetsrocken skiner vitare än vitt och slipsen har ett vackert himmelsblått mönster.
–Men var är Göran, undrar Mor. Det är ju honom som doktorn kommit hit för att prata med.

Just då kommer han inrusande helt svettig. Rycker upp kylskåps-dörren, fram med mjölkspannen, av med locket och börjar halsa direkt. Han sörplar och dricker fortare än kalvarna i stallet. Provinsialläkaren nickar bekymrat i takt med Görans klunkar, spannen tar 4 liter, nu är den nästan helt upp och ner över hans ansikte ner och sista mjölken rinner ner längs halsen och det blir mörkblåa fläckar på Görans skjortbröst. Det sprutar blått från hans ögon rakt mot oss, vi tre vid bordet.
–Titta där sitter tre kålhuvuden, två stora och minsann ett litet också. Och här står jag, bara en planta, jag har inte klarat att kåla in mej. Jävlar! vad jag plågas av regnet, vinden och solen.
Han springer ut från köket utan att stänga kylskåpsdörren.

Nu är det 2025. En solig sommardag rullas det ut en stor blank kallgrön presenning på gårdsplanen. De färdiglekta leksakerna töms ut låda efter låda, korg på korg. Ett stort hav av minnen, från barndomar på nittonhundratalet, bereder ut sej. De tre små nya barnen, de som äger 2000-talet, kryssar nyfikna runt, dyker och upptäcker fynd till nya lekar. Det bildas ett ölandskap. En av öarna blir avstjälpningsplats för de bortvalda, bortvald blir man om råttan gnagt hål i huvudet eller mössen nästan käkat upp ens kläder. Gammelmögel kan ha spritt sej i hela ansiktet, då ser man varken ut eller in. Jag fick gärna ta hand om högen med de bortvalda.
–Nu ska jag måla porträtt av er, så får vi se vem ni blir då, i ert nya liv.
De fick flytta in i min pojkdocksporträttateljé med sina stereotypt gjutna ansikten, som faktiskt är allt annat än uttryckslösa.

TVEKSAMHETENS MASKINSTATION
2026, rörlig skulptur, blandade material (trä, metall, papier-maché, äggoljetempera, elmotor, växellåda, gummi, tape, elkabel)

Vitkalkade bräder och mycket ljus, en ingång och en annan utgång. På pricken likt hönshuset på gården där vi växte upp. I början på sextio-talet var det och Far levde. Vi står mitt emot varandra på gården, jag skakar sakta, sakta på huvudet men säjer inget. Far stoppar rörelsen genom att trycka äggakorgen mot min kind.
– Du vet väl att det här är din uppgift. Varje dag ska du ge hönsen säd, se till så att dom har vatten och ta in äggen utan att tappa dem. Uppfattat? Han fortsätter – Jag vill inte veta av någon kverulant här på Nyhem, det är din förbannade plikt att hjälpa till även om du bara är
en liten tös, dom som inte sköter sina sysslor kommer helt säkert till helvetet. Akta dej!
Sen blev det sjuttiotal. Min bror slog ut väggarna i hönshuset och startade sin maskinstation. Var hönsen blev av minns jag inte.

GRUSA
2026, kolanimation, 02:48, loop, 2026, musik: Carin Blom

Grusvägen till och från Nyhem, gården där vi växte upp. Någon dag på våren ska den göras vid. Det betyder att varje hål i vägen ska fyllas med en skoffa grus. Denna bländande vårdag är det Göran, min femton år äldre bror som ska grusa vägen. Ingen har tid att hjälpa honom och minst två måste man vara. En som kör traktorn och en som går bakom och fyller igen hålen.
–Där är du ju Lillan, hoppa upp i 35:an! Håll fast i ratten. Det är bara att styra. Kanske var jag fem sex år och minns att trätofflorna inte nådde ner till pedalerna. Jag kommer ihåg hur jag satt som på en tron och styrde oss fram genom landskapet. Göran gick bakom och det bildades ett vackert mönster av mörka fläckar efter oss. Jag ägde jorden.

SJÄLVMÅL
1998, video, 02:50 loop
musik: Janis Joplin / Piece of My Heart

-här står jag, målar om och om igen, tills alla penslar är helt utan borst och förrådet är fullt
-framför kameran, med surret från självutlösaren, tills negativpärmen inte går att knäppa igen
-25 bilder per sekund är svindlande och nu är hårddisken full.
-inte vet jag varför det är så viktigt med bilden av mej själv
-vad vill jag få syn på

SJÄLVMÅL består av en samling stillbilder som från början var till för att se hur det ser ut i verkligheten, förlagor till målningar. Dom ligger i en skolåda i ateljén, tillsammans beskrev dom något... hur det är att vara jag, eller nån annan. Jag projicerade bilderna på väggen, satte på Janis Joplin-bandet, sa vad jag såg och filmade.