Elsa
	Berätta om en motvind: "Kom till Fridhem den 31.12.1973. Kom från en röd stuga på landet En trea i 8:an, intill länsmansvägen. Blev min hemvist, en stor ek framför min balkong gjorde att jag trivdes, storm i dess krona värmde min själ. Men motvinden kom. På ett möte om sophantering, fick jag chockbeskedet. Dom skulle tömma längan utmed länsmansvägen på boende. Inom tre månader skulle jag ha flyttat ut. Aldrig, aldrig, tänkte jag, ger jag mig iväg. Hade ju sett hur längan mitt emot hade härjats. Ett litet barnbarn som studerat grävmaskinerna från mitt köksfönster med skrämdblick: De tar väll inte ditt hus Farmor? Oh nej! svarade jag. Då jag hade lovat. Jag skulle inte flytta. Jag vägrade i det längsta skriva under det nya kontraktet. Sista jul och nyår kom och gick, det blev februari. Det första jag plockade ner var alla gulnade teckningar som mina barnbarn och barnbarnsbarn förärat mig. Sen, som om någon högre makt drev mig gick packningen i snabb takt. Klädkammarens dörr, med anteckningar om hur småbarnen vuxit skulle jag velat ta med mig. Men då allt i andra lägenheten var spegelvänt, fick jag nöja mig med ett fotografi. När mina barn bar ut alla prylarna, kändes det som jag redan var borta. Jag levde men ändå inte, lyssnade en sista gång till vindsuset i ekens krona, medan länsmansvägens trafik flöt vidare. Skulle fåglarna sakna mig? De som hade matbord på min balkong. Med mitt djupfrysta inre lämnade jag mot min vilja 28 års boende. Visst gjorde det ont. Hur mycket kan nog ingen förstå. Då jag sista gången låste i 8:ans dörr. Med högskola i staden gavs garanti till bostad åt studenterna och mitt kontrakt gav ingen garanti. Efter 18 år i 8:an blir inget som förut och mitt inre i ett vakum.”
	Berätta om en medvind: ”Vindarna de vända! Fann ganska snart att vinden blåser även i en kluven, mindre ek och samma skog finns i min närhet. Med stigar som till bergets höjd leder. Jag är lycklig nog över att bo i min hemstad och mitt fosterland. Vilken glädje sen, då hackspetten och alla andra fåglar fann mitt nya revir. Lekande, stojande barn ger livsglädje. Från köksfönstret kan jag följa deras upptåg. Alla de som fått lämna allt, i ett land långt borta. Själv har jag fem barn, tolv barnbarn och sexton barnbarnsbarn, ganska nära. Jag bor i det vackraste bostadsområdet, har märkt att en och annan liten bit av mig själv slagit rot på nytt. Så jag trivs nog, blir Fridhem troget, så länge mitt veka hjärta orkar med. I skrivande stund, det är slutet av maj, vinder friskar på i dungen, svalorna kvittrar i skyn. Jag sitter på balkongen, sluter mina ögon. Ser inom mig, den stora ekens krona. Hör trafiken lite avlägset passera på länsmansvägen. En känsla väcks, en varm. Herre Gud, jag trivs med min stund, just nu. Och här. 30 år som fridhemsbo!”
	Jag gör vågen för: ”Jag värnar om bevingade vänner. Det finns alltid smulor och vatten på min balkong åt älskade vänner små Ty vad vore livet utan deras vackra sång Det har jag svårt att förstå.”