Mors kläder, 02:54 >>> VIMEO

– Ja, det är hennes kläder som åker genom skogen, men utan henne.

På söndagarna brukade mor och jag ta Amazonen och ”köra en runda”, ofta just här, genom bokskogen, det var 60-tal och inga bilbälten fanns, ibland låg jag ner i baksätet medan jag hörde henne lite frånvarande sjunga eller nynna denna låten.
– Någonting att äta, någonting att...

Mor dog på sommaren 1997, då var hon 83 år. Min syster och jag skulle börja ordna med alla hennes saker. Vi började med alla kläderna, medicamenterna, krämerna. Vi blev tvungna att flytta allt från ett hus till ett annat för att få plats att sortera. Vi fyllde Bodils röda folkabuss. Den dagen åkte vi runt, hit och dit på vägarna. Det var en besynnerlig känsla. Där körde vi runt i en röd buss lastad med allt mor hade burit närmast kroppen.

Självmål, 02:50, >>> VIMEO
musik: Janis Joplin / Piece Of My Heart

– Här står jag, målar om och om igen, tills alla penslar är helt utan borst och förrådet är fullt
– Framför kameran, med surret från självutlösaren, tills negativpärmen inte går att knäppa igen
– 25 bilder per sekund är svindlande och nu är hårddisken full.
– Inte vet jag varför det är så viktigt med bilden av mej själv
– Vad vill jag få syn på

Denna video består av en samling stillbilder, som från början var till för att se hur det ser ut i verkligheten, förlagor till målningar. Jag har dom i en skolåda i ateljen. Tillsammans beskrev dom något... hur det är att vara jag, eller nån annan.
Jag projicerade bilderna på väggen, satte på Janis Joplin bandet, sa vad jag såg och filmade. Videon Självmål ingick som en del i en installation i Caroli kyrka, Malmö 1998.

en modell, 03.30, kolanimation >>> VIMEO
musik: Matmos / Memento Mori

Från början var idén att ” Pubertet ” (Munchs nakna flicka ) och jag skulle sitta på var sin sida på sängen, i rummet. Vi skulle sitta där och vänta ut varandra, flickan och den medelålders kvinnan, i samma rum. Det fungerade inte. Jag lämnade sängen och ställde mej bakom kameran. Jag inledde ett samtal med flickan. Det fanns inget manus. Förvandlingen fick ske som den ville, dag för dag. Mina händer blev kolsvarta, rätt som det var blev flickans också det. Det enda jag visste var att hon inte fick flippa ut, att förvandlas till något helt annat, inte flyga iväg som en fågel och försvinna. Jag höll mej till sängen och till flickan. Till slut blev hon trött på att vara till för mej. Att visa upp sej inför kameran och bara hitta på och hitta på. Så hon tog sin gamla skugga till hjälp och gick och lade sej att vila.

ur pärlkorgen / en annan historia 07:50, kolanimation >>> VIMEO
musik: Carin Blom

Här ligger jag, på samma blåa kökssoffa, tänker på alla pigor som också legat här, fast i en annan tid. Dom var i, inte på, som jag.
Men jag är ingen piga?
Mor var piga.
Fast i pärekorgen låg jag, gömde mej, försvann, för att slippa plocka och plocka. Känner igen, och mörker och jord och lukten av potatis.Och ont gör det när potatisen träffar mej.
– Ligger du där?
– Opp med dej och plocka!
ur samma enekorg hittade jag... en annan historia.

..nästan som en i familjen, 10:04, kolanimation >>> VIMEO
musik: Carin Blom

Min utgångspunkt är 30 stycken brev från Anna-Helén till hennes storasyster Clary i Rickarum. Anna-Helén var småbrukardotter från Bjärehalvön och hon fick som 19-åring chansen att åka med en av sommargästfamiljerna, operasångare Stiebel, till Stockholm och ”praktisera” i ett stadshushåll.
Hon skulle få vara som en familjemedlem. Hon blev piga.

Det finns ett flöde i brevens beskrivningar om – vad hon ser och förundras över i denna helt okända miljö – vad hon gör, all nymodig mat hon lagar, köksmaskiner hon hanterar och framförallt – vad hon känner. Klasskillnad hade hon som lantbrukardotter aldrig blivit så drabbad av. Hon får ”passa upp” tonårsbarnen i familjen när de ringer på den elektrifierade ringklockan. Hon är förbannad! Det är år 1933. Anna-Helén är min mor, hon dog 1997.

Hennes brev är en bas för gestaltningen. Jag vill också att förvandlingarna ger associationer till kvinnoliv nu, mitt eller andras.

Musiken och ljudet till animationen är ett samarbete med kompositör Carin Blom. Hennes röst är en viktig del av ljudbilden. 

Homesick Blues, 11:47,video >>> VIMEO
inläsning: My Larsdotter

1933 skriver Anna-Helén Johansson 30 brev till sin syster Clary.
Anna-Helén är småbrukardotter från Bjärehalvön i Skåne. Hon får som 19-åring möjligheten att åka med en av sommargästfamiljerna, operasångare Stiebel, till Stockholm. Där ska hon arbeta med hushållsnära tjänster och få vara som en i familjen. Det var för mer än 70 år sen och Anna-Helén är min mor.

Nu står jag här på grusvägen och kastar blad efter blad, medan kameran tittar på och solen går upp. Jag kastar orden från hennes och min historia, precis som Bob Dylan gör i sin video till Subterranean Homesick Blues från 1965.