LERA FRÅN EN ÅKER
– Jag tittade förbi bara för att säja hej.
Mor kommer in i ateljén, helt objuden, kollar runt på alla de hängande skulpturerna. Hon säjer inget. Letar med blicken. Hon hittar inget. Så plötsligt ser hon den lilla teckningen, där under hyllan, på babyn i vagnen.
– Åh så fin! Sådana borde du rita fler.
Långt borta ser jag en gestalt, möter ditt ansikte,
med mitt ansikte. En livvakt.
Vinterkväll, jag har hyrt ett rum på Vilsta Sporthotell.
– Ja det är en bit att gå till Fröslunda, berättar killen i receptionen. Låna nyckeln här så kan du ta en genväg genom campingen, på andra sidan finns en grind i nätet. Släpp inte in någon bara. Jag pulsar i snön förbi alla husvagnar som upplysta farkoster på ett vitt himlavalv, hittar grinden. På andra sidan står ett gäng tonårsflickor och stampar i snön. Vill in, när jag går ut.
– Ni får gå runt.
Smäller igen grinden mitt framför dem och fortsätter på gångstigen mot Fröslunda. I ryggen
ekar deras kommentarer.
– Sjyst att stänga grinden! – Ouppfostrat! – Vem är din mamma?
Hur tar jag mej an denna plats där ”allt är inom räckhåll”. Kanske bara genom att ha markkontakt, stå här på båda fotsulorna.
Mor samlade på tomma trådrullar. Hon målade dem i klara färger och trädde upp dem på ett grovt snöre. En bra leksak till ett litet barn. Jag förvarar hennes samling i en blå kakburk av plåt. Skulpturen behöver en stötta för att hålla balansen. Mors trådrullar får bli en bit ryggrad.
Mårtensafton nån gång i början av 60-talet. Vuxna som pratar och pratar runt bordet, länge… glida sakta, sakta nedför stolen in under bordsduken för att sitta där under och titta på alla fötter, höra rösterna och gissa vilka fötter som talar, uppe på ovansidan.
Kan jag betvinga några hundra kilo uppgrävd lera från en åker mellan Rönneå och Skälderviken?
Det finns en inre axel som håller ihop bygget, bygget som är min kropp eller din. Lägga på
lera tills det blir likt, liknar dej. Jag är ditt du. Skära bort tills det börjar leva.
Hur bär jag dej på mina axlar, hur håller jag dej
kvar, utan att det gör ont.
Händerna är nog viktigast ändå.
Sommarkväll på Fröslunda torg. En svart fond framför de gängliga asklönnarna, den är så lång att den också räcker till ett golv. Många kliver in. För här bor bilden och nu blir den till, under tiden ser vi på varandra.
Om du tittar upp i taket så finns det alldeles fullt med blommor, broderade blommor. En del av dem växer vidare på skulpturen.
Många tror att bronsstatyer är stumma men sätt dej på pallen, lägg handen och örat mot bronsen och du får höra underbara historier.
Det var tidigt på våren. Jag var liten. Far och jag var ute på åkern. Han satte sej på huk tog en näve jord från marken visade mej och sa
– Titta Lillan, det lever!
Astrid Göransson