Just denna bild tror jag att nästan alla har mött någon gång i sitt liv, den bär vår gemensamma fantasi, även om sagan har fallit i glömska. Jag tyckte mycket om berättelsen som liten och särskilt de magiska bilderna på en liten självlysande flicka som var modig och gav sig iväg från trygga slottet, från mor och far, på en resa mot okänt mål, för att utvecklas som människa och få nya insikter. När hon når sitt mål, den mörka tjärnen, tar äventyret slut. Hon tappar sitt guldhjärta ner i djupet och blir förtrollad av mörkret. Förtrollningen binder henne för alltid vid tjärnen och hon förvandlas till en liten späd och oansenlig blomma, en Tuvstarr. Jag minns att jag tyckte slutet på sagan var vemodigt. Att bara få bli en blomma när hon varit så orädd och nyfiken.
– Hon ska väl inte stanna där, evigt blickande ner i tjärnen?

Men ett minne är aldrig slutgiltigt, historien kan alltid skrivas om. Det försöker jag nu, en Tuvstarr del II. Jag tror på fantasin, att det finns något bakom det vi redan känner till.

Tuvstarr längtar efter att fortsätta sitt äventyr, kanske i John Bauerskogen, kanske på stadens gator. De två skogsduvorna hänger med, även i den här andra delen. Tuvstarr vill själv bestämma hur hon ska se på världen. Hon samlar ihop sina lockar till en rejäl fläta. Äntligen får hon använda sin unga starka kropp. Hon gör en ny bild till oss medan vi får sitta ner på vars ett näckrosblad och bara förundras över hennes lyskraft, den som lyst upp vår fantasi genom mer än hundra år.

Jag kallar skulpturgruppen – ÄNTLIGEN! säger Tuvstarr.

Detta verk ska också vara tolkningsrikt som en folksaga, fortfarande i ljust guld mot mörkt djupt vatten, vattnet blir nu en stensättning, kanske utför hon en street dance. I alla fall håller Tuvstarr ivrigt på att skaffa sig nya perspektiv. Hon är inte permanent – hon är rörlig

Skulpturgruppen – ÄNTLIGEN! säger Tuvstarr. består av fem delar. En bronsskulptur, två skogsduvor i brons, en stensättning, tre sittstenar, två tallar och ett ljus.

Arbetet med gjutningen drog ut på tiden på grund av Coronasituationen. Lerskulpturen fick vänta i ateljén ett halvår på att få åka till Berlin för formtagning. Under tiden hade den kastanj jag använt som navel börjat gro. Det fick bli Tuvstarrs percing. Majah från Jönköpings gymnastik förening, som stod modell för mig, hade en percing i sin navel.

BILDER FRÅN ARBETET
Teckning, modellering, väntan. Sedan åker modellerna ner till Berlin för formtagning, gjutning och patinering på Hermann Noack Bildgisserei.