s TALANDE SCEN INFO

TALANDE SCEN

Jag samtalar med människor som på olika sätt har anknytning till sjukhuset, dess kropp och funktioner.
– Hur gör du för att hålla ut? Varifrån hämtar du din kraft? Vad vill du sätta på bordet?
En personlig bild. Berättelser om det egna rummet, om platser, situationer och föremål som ger tillit och hopp. Med berättelserna som stämton letar jag upp gestaltningen, skulpturen. Bilderna gömmer sig i samtalen. Jag vill att Talande scen bryter rummets skala, skapar intimitet och inspirerar till tankar och samtal. 

 

 

Information om objekten på bordet och om Linda Bengtssons torg

BORDET
På bordsskivan står, hänger och ligger skulpturer i olika material; keramik, brons, sten, trä aluminium, silikon och glas. Dessa skulpturer är mina associationer till de berättelser jag fått när jag pratat med människor som har anknytning till sjukhuset.

TORGET
Linda arbetar som undersköterska på Skandionkliniken. Här är ett utdrag av ett mejl jag fick av henne. Jag hade glömt fråga henne om hon hade någon tatuering.
”...Här bifogar jag en bild på min tatuering (den enda jag har) som sitter på höger överarm. De var nått jag ritade när jag var nitton och sedan tatuerade dit. Jag gillade mönster då tyckte mest den var som ett smycke. Nu tycker jag mest de påminner om fjällrävens logga =) men den e ett med mig och jag ångrar den inte. Har idéer om att bygga på den senare men än har de inte blivit av. ”
Lindas tatuering har blivit ett stensatt mönster på torget. Från sjukhusets fönster är det lätt att urskilja hennes hemgjorda tribalmönster men nere på torget är det svårare att uppfatta mönstrets helhet, där bildar det en labyrint. I verket ingår också ett ljud, berättelser om tatueringar.

Det går att lyssna på berättelserna här >>>

Mitt på gården står det, under linden.
Vakthundens hus men den är aldrig där. Det är roligare att springa ute på åkrarna eller sitta med i traktorn.
Huset har blivit mitt istället. Där i centrum, utan att synas, finns jag.
Jag ligger där inne och hör allt som händer utanför.
Far går till stallet, brorsan tar moppen ner till tröstlösa bethackningen, Mor kallar på katterna för att ge dom äckligt fiskrens i gula emaljskålen.
I mitt hemliga rum. Där är jag osynlig. Ingen bestämmer över mej.
Här inne utför jag arbetet att vakta.
Vakta mina drömmar.

Träklotet som hänger i ställningen är en viktig detalj, det refererar genom sin höjd till Torsten Renqvists ”Trähyndan” som jag upptäckte under mina vandringar i sjukhusets korridorer. ”En lång karl kan stå rak under hyndans tryne.” Torsten Renqvist hade fina tankar om integrerande, som jag gärna vill referera till. Hans skulpturer skulle användas. Trähyndan väckte debatt när den placerades på sjukhuset 1972. Den står utanför Grönwallsalen, ingång 70.
Ställningen består av min mors trådrullar, hennes skurborstskaft och en av hennes mattpiska som jag låtit gjuta av.

Anna-Karin från Sveriges Yngre Läkares Förening talar mycket om sanningen. I början av sin läkarbana förlitade hon sig mycket på vetenskapen. Hon lade, precis som hennes patienter, ett stort hopp till medicinen, det undergörande pillret.

 

En förlagd spegel? Kanske är det Lena-Maria som speglat sin vackra fläta, den som växte sig lång och tjock efter alla cellgiftsbehandlingar. Jo det är hennes! Flätan syns i ornamentiken. På spegelns ram finns också avtryck av spädbarnshänder. Gunilla som är överläkare på förlosningslavdelningen berättar om det märkvärdiga med det nyfödda barnets gripreflex. Spegeln ligger både på bordet och ute på en bänk vid torget

Min vän Christina har cancer i tårkörteln och varje dag i veckan bär hon dagens piratlapp. Christina berättar hur hon liksom håller sej i humorn. Hon får ofta besök av vänner, de har med sig lyxiga pralinaskar, den ena värre än den andra. Börje hennes far kommer och hade just varit på en bilfirma. Där hade han grabbat en näve reklamkarameller och stoppat i fickan. Han kastar dem i knät på Christina.–Har för mej att du gillar denna sorten.

Gummitummemannen sitter i sjukhussalen och tittar på Finn när han vaknar ur flera veckors koma. En liten figur som tittar obekymmrat rakt på honom och hälsar. Finn vill inte beskriva hur han såg ut utan överlät gestaltningen till mig.

 

Jag har en vän som är läkare, han är pratsam och tycker om både sina egna och andras berättelser. Han studerade medicin i början av 80-talet och fick den självklara frågan från mig.
–Hur klarar du av att vara med på en obduktion?
–Jag är för mycket naturvetare för att verkligen bli berörd, men om personen har en tatuering, då blir det smärtsamt, kroppen blir en människa med en berättelse.

På burken som tatueringsapparaten ligger på är det målat små kopior från två målningar av Agusta Strömberg (1866-1954). Henne träffade jag på Medicinhistoriska Museet i Uppsala, mötet med hennes bilder är starkt.

En lönnäsa är en bild av att hämta kraft från naturen, att leka ute. Något som många talar om. Den är också en metafor för att klara av att vara patient. Hen måste ha skinn på näsan, som Kerstin säger.

Jag får ett mejl från Allan. Han beskriver en speciell händelse som han återkommit till under hela sitt liv.
När tåget sögs iväg, ville han stå i det halvt neddragna fönstret och se hur allt försvann, bangården, staden, husen. När träd och dungar tog över, kände han att han lämnat allt bakom sig. I handen höll han sin väska. VaktmästareAndersson hade hämtat ner den från förrådet tillsammans med hans kläder, hans egna kläder. En enkel väska, kanske av pressat papper. Knäppningen bestod av en tunn plåt med ett runt hål som fälldes ner över en bula. Den hade inte sett lika barnslig ut, när han reste hit. Då hade han haft ett par smörgåsar i den; nu visste han inte riktigt vad den innehöll, småsaker han haft i sin låda. Han höll den i handen och lät den dingla utanför fönstret en stund, en ganska lång stund. Så släppte han den. Han var tretton år och nu skulle han aldrig resa hit mer, aldrig nånsin.

När Eleni vaknar upp helt stum, från en mycket komplicerad och riskfylld operation, får hon en vit krita i sin hand. –Vad var det som gjorde att du fick kraft att vakna upp till livet igen, undrade läkaren och sticker fram en svart griffeltavla. Det är svårt att röra handen med alla slangar men Eleni skriver sakta med vitt på den svarta bottnen, Billy och Robin, namnen på hennes två söner.

Olof, som är gynekolog, berättar många historier för mig, en av berättelserna är från hans barndom. En påsk får Olof ett tittägg i sockerkristyr, inne i ägget finns det ett litet sceneri, ett magiskt landskap.

Ulla berättar om sin envishet, om att sy, läsa, spela bridge, sluta röka och all bokföring hon gjort på bensinmacken genom åren. Hon berättar också om att hänga på en stol, att stödja sig på stolsryggen när hon blir andfådd och trött. Stolen som ett hjälpmedel.

Hur får en hjälp från vården, hur blir en tagen på allvar? En dag kommer Elenis väninna med ett stort kålhuvud. –Jag ska hjälpa dig. Hon lagar en kålpudding som gör Eleni ordentligt sjuk. Efter den följande undersökningen får Eleni äntligen sin diagnos.
Kålhuvudet består av virkade dukar i lager på lager, många av de jag pratar med berättar att handarbete är livsviktigt. Viktigt för att orka, viktigt för att skingra tankarna.

Ett blått rep. Det brukar användas när små barn ska genomgå strålning berättar sjuksköterskan Vera. Barnet håller i ena änden av repet och i rummet intill håller föräldern i den andra. Repet ger en förbindelse som hjälper barnet att känna trygghet.

Den kinesiska nakenhunden Minou hjälpte Linda genom hennes sjukdom. Hon fick honom strax efter att hon fått sin diagnos. Minou var med henne hela tiden. På Lindas väska hänger en liten maskot som föreställer Minou.

Linda arbetar som undersköterska på Skandionkliniken. Hon förklarar för mig att en viktig del av hennes arbete är rollen som översättare, mellan patient och läkare och tvärtom. En uppförstorad bild av Lindas tatuering är stensatt på torget utanför J-huset, Linda Bengtssons torg är en hyllning till Sveriges all undersköterskor.


Astrid Göranssons hemsida